Trosekännelsen-ljungfrufödelsen- dopfrågan

inte hemma i gudstjänsten”.(Rubriken)

Jag vill gärna reflektera vidare i denna viktiga fråga. Den apostoliska trosbekännelsen läses i nästan varje högmässa och vid varje dopgudstjänst. Observera verbet läses. Så säger vi ofta, endast några få säger att man ber trosbekännelsen. Några, ännu färre, säger innan läsningen att vi skall ”stämma in i kyrkans lovsång”. Det är helt obegripligt att Apostolicum skulle vara en lovsång eller en bön. Den läses. Men Fader vår läses inte, vi ber bönen Fader Vår.

Frågan är – finns det skäl, hållbara skäl, för att läsa trosbekännelsen i högmässan? Bör vi undvika att läsa dogmatisk text i högmässan?

Vi har tre officiella trosbekännelser. De har olika karaktär som texter. Den apostoliska kan sägas vara just en dogmatisk text. Den Nicenska mera en poetisk text. Och den Athanasianska  känns som en filosofisk text.

Den Athanasianska läses aldrig i våra gudstjänster. Om den skulle man kunna säga att den verkligen gäller, men den används inte. Kan man tänka sig att den apostoliska skulle få samma status? Att den gäller, men inte används som en del av liturgin?

I vår gällande handbok av 1986 står det uttryckligen att trosbekännelsen får ersättas av en psalm. ”I stället för trosbekännelsen kan en trospsalm sjungas”. Där ges också exempel på sådana psalmer. I dag används nog nr 766 av de flesta som utnyttjar denna möjlighet.

Motsvarande bestämmelse fanns i HB 1942. Men i det nya handboksförslaget står det att man endast ”i undantagsfall” får sjunga en ”trinitarisk psalm” i stället för att läsa trosbekännelsen.

Från frihet 1942 och 1986 att ersätta trosbekännelsen med en psalm, går vi nu mot tvång att läsa den. Det måste finnas ett motiv för detta?

När det gäller Nicenum finns den som alternativ i högmässans ordning såväl 1942 som 1986 och i handboksförslaget. Den har mera karaktär av liturgisk text med sitt poetiska språk ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud…” Nicenum är dessutom tonsatt och kan sjungas!

Trosbekännelsen i dopgudstjänsten

I dopgudstjänsten är trosbekännelsen ett obligatoriskt moment såväl 1942, 1986 som i nya handboksförslaget. Den kan inte ersättas med en psalm. Och det skall tydligen vara den dogmatiska texten i Apostolicum, inga andra alternativ får användas. Och för säkerhets skull (?) har man i nya handboksförslaget skrivit: ”Trosbekännelsen är ett fast moment.”

Men trosbekännelsen är inte konstituerande för dopets giltighet, eftersom den inte över huvud taget finns med i ordningarna för Nöddop(1942) eller Dop i krissituation (1986 och HB-förslaget). (Däremot skulle nöddop enligt 1942 års ordning ”bekräftas” i en annan gudstjänst där trosbekännelsen ingick. Men bekräftelsen behövdes inte för att dopet skulle vara giltigt)

Såväl Högmässan som dopgudstjänsten är en ”rit”. Riten karaktäriseras av upprepning, delaktighet, igenkännande och att det ”händer” något när ord uttalas vid ett visst tillfälle i riten.

Just upprepningen är svår i dag när det gäller Trosbekännelsen i dopgudstjänsten. Många som är med och är delaktiga har ingen vana att upprepa trosbekännelsen. Och då blir den dogmatiska texten kanske obegriplig eller åtminstone svår.

Dopfrågan är också viktig att reflektera över.

Föräldrarna tillfrågas:  ”Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro”. Med ”denna tro” menas då den just lästa apostoliska trosbekännelsen.

Det finns andra frågor i andra kristna riter. Vigselfrågan i vigselgudstjänsten. Där svarar parterna ”Ja” till att ”älska i nöd och lust”. Eller frågorna i prästvigningen. Där talas om ”Kristus som förbild” och att ”ni blir vittnen om Guds kärlek

Även i dopfrågan vore det bra att tala om kärlek och nåd. Kanske kunde vi fråga  :

”Vill ni att ert barn skall döpas och bli kristna, för att leva med församlingen i gemenskap, nåd och kärlek ? ”

I kyrkoordningens 1 kap står det i inledningstexten ”Varken trosbekännelserna eller läran är föremål för tro.” Så har kyrkomötet beslutat. Betyder det något för gudstjänstordningarna?

Problemet med trosbekännelserna är, förutom svåra formuleringar, att de innehåller inget om det kristna livet. Om någon fråga en kristen: ”Kan du beskriva din tro? ” så svara knappast någon med att läsa upp trosbekännelsen. Rimligare svar är: ”Jag tror på att allt som lever och finns är Heligt. Jag tror på Jesus Kristus och hans budskap om kärleken som den viktigaste och starkaste kraften i tillvaron. Jag tror på alla människors lika värde och att jag kan möta Kristus i varje medmänniska. Jag tror på försoning och förlåtelse som nödvändiga för ett värdigt liv.”

Jungfrufödelsen

Den, för många, kanske svåraste stötestenen i trosbekännelsen är orden  ”avlad av den helige Ande”. Vad betyder denna formulering? Att Maria inte hade haft samlag, men blev gravid ändå? Jag kan, inte med bästa vilja i världen, läsa in en sån betydelse i Lukastexten (Luk 1:26-38). Men jag vet ju att det tolkats så av de som tolkat trosbekännelsen. Kanske också av de som skrev trosbekännelsen?

I den Nicenska står det att ”Gud…stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa.” Det är inte alldeles lätt at förstå vad som menas.

I den Athanasianska trosbekännelsen, som också fullt ut gäller i Svenska kyrkan, finns inget om avlelsen. Men där står om Kristus: ”Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid , och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden”. Det är lättare att ta till sig .

Kan man inte frimodigt säga att vi alla, också du och jag, är ”avlade av den Helige Ande”?  Anden är ju själva livsprincipen. Utan Helig Ande inget liv.

Sen kan man, med någon sorts logik, utgå från en mening i Lukastexten på Jungfru Marie bebådelsedag. Jag menar meningen ”…ingenting är omöjligt för Gud.” Genom att vila i den meningen kan man naturligtvis tro på jungfrufödseln.

Det är fullkomligt outgrundligt och oförklarlig att vi själva lever och är till. Behöver vi fler ”under”? Och om Jesus är ”..född av Fadern före all tid..” så räcker den formuleringen med sitt fantastiska, outgrundliga och mystiska innehåll väl för att beskriva Jesu gudomlighet. Påståendet om Jungfrufödseln tillför inget i sak.

Men frågan om att läsa dogmatiska texter i liturgin kvarstår och är otillräckligt bearbetad.

 

Johan Blix, Täby

Annonser